På sistone har jag gått genom en sådan vittgående omställning i mitt liv vad som har med min karaktär att göra. Det kan vara lätt att hänvisa till möjliga utvecklingsstadier i livet men jag påstår att i den mån som jag själv och verkligheten existerar, är det här inte ett vanligt stadium. Detta har sin grund på något "fel" som jag har på min hjärna som har åstadkommit att jag har utvecklats till en fullkomligt illusionslös person som ser allt ur en rent förutsättningslös synvinkel, som jag verkar vara rätt ensam om. Länge har jag nu försökt nu härleda fram livets mening ur den här kalla världen som jag nu befinner mig i. Men det har inte lyckats så bra.

I de ögonblick då den mänskliga delen av min hjärna tar över, mår jag mycket dåligt av denna min skärpta medvetandegrad. Livet tycks inte ha någon mening. Kanske man skulle tro att jag är deprimerad. Andra människor försöker finna mening med livet i t.ex. religioner, hobbyer, prylar osv. Men i själva verket är det frågan bara om överlevnad - det vet vi alla innerst inne. Överlevnad, att bevara arten, är ju den enda meningen med att vi överhuvudtaget finns. Vi vill existera. Det materialistiska samhället vi lever i, får oss ofta att glömma det och emellanåt vilka saker står i spetsen för vårt varande.

Ett faktum är att vi inte är någonting annat än djur. Det har alltid funnits människor som har motsatta tankar i mycket annat också, men de är irrelevanta i förhållandet till det som är. På samma sätt som alla djurarter, så har människan vissa egenskaper och vår mest speciella egenskap som skapar det här livet är vårt medvetande. Homo sapiens, alltså människan vet att hon vet. Vi är den enda arten som verkligen kan välja sin mening i livet, vilket är unikt, men samtidigt, ur biologisk synvinkel ganska dåligt. Ingen annan art kan ju begå självmord. Här har evolutionen nått en paradox. De levande varelserna har blivit så utvecklade att de begynner sätta ifråga själva livet, och till följd av detta har potential att hämma evolutionen själv. För det är bara så länge alla ser överlevnaden eller fortplantningen som det yttersta målet med livet, som evolutionen kan fortsätta. Det här faktum hade åtminstone fått mig illusionslös och sluta tro på någon ”högre makt”.

Det här är ungefär det sättet hur jag ser på saken. Och det är verkligt ett faktum. Om man inte håller med det här och tror i stället att gud skapade oss icke troende för att med bevis testa ens tro, och att om man tror på någonting annat än gud är man på väg till helvetet. Det kan inte vara verkligt. Då tror man inte ens på realiteter. Sådana människor kan man inte argumentera mot. Jag tycker att det är ett hån mot deras intelligens att tro på o-verkligheten framför verkligheten men, men... Det är ett pragmatiskt syfte visserligen, med tanke på vad nämnts ovan, med vårt höga medvetande och strävan mot individualisering - eftersom hjärntvättade människor såsom religiösa, kommunister, nazister osv. sällan undrar över meningen med livet, då den är inpräglad i dem av s.k. auktoriteter. Så överlevnadskraften ökar ju, ur evolutionsperspektiv, så att man ju kan förstå hur och varför har människor med den här bristen i hjärnan överlevt i hårda tider. Religionen är ju det så kallade folkets opium eller som några säger; ett opium för folket.

Men av det här uppstår en enorm paradox som är svår att förklara. Vill man hellre leva i en fantasivärld utanför verkligheten bara för att överlevnadskraften ökar? Om man ställer sig den frågan har man ju redan insett att det objektivt inte finns någon mening med livet, och då det redan är försent, för att den mest eviga sanningen som finns, i den grad att verkligheten existerar, är att den kan aldrig gå ner i den medvetandegraden. Människan kan med hjälp av droger eller något slags trauma, göra sig dummare igen, men detta förhindrar inte det faktum att den här tanken existerar i hennes hjärna och därmed har det här medvetandet varit en del av universum. Den har funnits vilket innebär att den är sann.

Så kan jag här erkänna för mig själv att jag nått en högre medvetandegrad som vet att det inte finns någon allmängiltig mening med livet, samtidigt som jag erkänner att jag inte heller kan gå tillbaka på min egen tidsaxel. Och jag beklagar om jag har planterat något virus i någons hjärna så att även hon börjar må dåligt. Dock är jag en hycklare när jag säger det, för så mycket bryr jag mig inte. Annars hade jag ju inte trott på det jag säger, eftersom det objektivt sett existerar varken rätt eller fel, gott eller ont eller likartat. Det är på sin höjd relativt, men egentligen inte ens det.

I alla fall, börjar man kanske undra hur man då orkar leva? Och samma med er som redan är som jag (och har inte bevisligen begått självmord än), eller blev det nu hur står man ut med denna illusionslösa kalla verkligheten som tydligen är det man anser vara ”sanningen”? Jag vet faktiskt inte. För samtidigt som man erkänner att det överhuvudtaget inte finns någon mening med någonting, så erkänner man samtidigt att det inte spelar så hemsk stor roll om man dör; alltså ingen roll alls. Att folk blir ledsna är ju bara en subjektiv reaktion hos folk; inget som finns eller som universumets själ påverkas av, som är gott eller ont, rätt eller fel, det bara är. Jag måste bara säga att det är skrämmande att skriva detta, jag börjar känna hur djupt och hårt den här inblicken slår ner i mig... mitt hjärta bultar...jag är avundsjuk på er som mår dåligt av världsliga företeelser, ni har det riktigt bra, för det betyder att ni fortfarande bryr mig.  

Tapio Tukiainen